| Det var en regnig höstkväll på en pub i Yorkshire. Vi hade tillbringat natten på ett hotell, som hade inrymts i en gammal bondgård. Ägarna hade i förväg gett oss små antydningar om att man ibland kunde känna en stark cigarrlukt i korridorerna och höra skriande hästar utanför fönstret. Då var det hotellets spöke som var i farten. Fylld av eufori kunde jag klart och tydligt känna lukten av cigarr och på morgonen var jag säker på att en häst hade skriat under vårt fönster på natten!Vi hade precis deltagit i en spökvandring och lärt känna stadens historia ur en annan synvinkel. Vi lärde oss att känna stadens gator, som plötsligt fick ett helt nytt liv.
I sorlet av rösterna på puben berättade jag för de andra i sällskapet hur jag alltid fascinerats av det lokala och av spökhistorier. Spökhistorierna vi brukade berätta för varandra som barn har för länge sen begravts under nya historier och fallit i glömska. Själv har jag däremot skrivit ner en del av dem, och så uttalade jag min önskan högt för de andra: jag önskar att någon skulle göra riktiga historier utav dem, som alla skulle kunna ta del av. Bordssällskapet lyssnade tålmodigt på mig och ställde sedan en fråga, varför gör du det inte själv. Idén började genast spöka i tankarna. Redan tidigare när jag antecknade historierna hade jag väl tänkt mig att de skulle bevaras närmast för min egen skull, men den där frågan satte fart på någonting som hade legat och grott redan en längre tid och slutresultatet blev en samling med spökhistorier från min hemstad. Och det var bara början. Plötsligt började historierna välla in från alla håll och kanter. Snart märkte jag att de lokala mytiska sägnerna blev en passion, oavsett var jag befann mig – i Österbotten, någon annanstans i Finland eller ute i världen. Det intresse spökhistorierna väckte visade att jag inte alls var den enda. Så föddes tanken om ett eget förlag, som skulle fokusera på näromgivningen, dess sägner och annorlunda historieberättande. Något som får folk att se på alla välbekanta platser med nya ögon, men som också, vilket jag själv hade lagt märke till, får dem som besöker platserna att fatta intresse och tycke för trakten och dess historia. Jag önskar att Haamu (som för övrigt betyder spöke på svenska) kommer att vara en historieberättare, som väcker nya tankar, ett nytt intresse för näromgivningen eller orten man besöker och en äventyrslust, oavsett om man sitter framför brasan eller datorn. Tiina Hautala |